Onsdagen var en riktigt tung dag.
Ewa på Nunne och Eva på Panja gav sig ut på en ridtur.
Jag var iväg och tränade hundar och hade planerat en eftermiddagstur på Atlas i sällskap med Tyra och Pirelli.
När jag kom hem från hundträningen berättade Otto att Nunne åkt ner i ett surhål och fastnat och att räddningstjänsten var på plats för att försöka få upp honom.
Jag ändrade snabbt mina planer.
Otto och jag tömde hästtransporten från alla hund/dragprylar och kopplade det för bilen , redo för att kunna åka och hämta Nunne då han kommit upp ur hålet.
Sen skjutsade Otto mig till platsen, ja sista biten in i skogen fick jag förstås promenera.
När jag kommer fram låg Nunne utslagen på backen. Man hade fått upp frambenen på honom men i samband med det så sjönk han ner med bakdelen och fastnade i rötter. Man hade fått såga för att få loss honom.
Nu låg han på backen men ville inte resa sig upp. Veterinären var redo att låta honom somna in. Vi satt och klappade honom, kramade honom....älskade Nunne. Då plötsligt reste Nunne upp huvudet och började äta hö.
Då kände vi, han har inte gett upp ännu.
Vi satt länge där i skogen och hoppades på att han skulle resa sig. Räddningstjänsten var fantastiska och tålmodiga, man kände att inte heller de ville ge upp.
Så småningom bestämde vi att jag skulle gå hem för att hämta Atlas. Kanske skulle bästa kompisen få Nunne att resa sig.
Otto hämtade mig och då vi var på hemväg ringde Ewa och sa att Nunne stog upp på alla fyra..."kom med transporten i stället".
När vi kom fram gick jag in i skogen och mötte en brandman som ledde Nunne som tog sig fram på stapplande ben.
Nunne kom in i släpet och vi åkte hemåt.
Väl hemma tog jag in Atlas i stallet så han skulle göra sällskap med Nunne när hans skador skulle gås igenom.
Såret var stort och fult, skadade senor. Egentligen skulle han behöva sövas ner för att laga skadan men en narkos skulle han inte klara menade veterinären.
Skulle man försöka reparera med bara lätt sedering och smärtlindring var det osäkert om det skulle bli bra och han skulle i så fall bli nödgad till lång boxvila med de sviter som det kan föra med sig, omfattande behandlingar och han skulle aldrig kunna komma tillbaka igen, enligt veterinären.
Dessutom hade han fått skador av att ha legat så länge på sidan där på backen, dåliga andningsljud på vänster lunga, rassel på höger.
Veterinären menade att det fanns inget annat än att låta honom somna in.
Veterinären väntade länge och tålmodigt då Ewa och jag funderade/våndades och hade svårt att ta det slutliga beslutet. Veterinären fanns till hands för att svara på våra frågor men höll sig undan för övrigt. Till slut insåg vi dock att det bästa för Nunne var att låta honom slippa ifrån allt detta, att låta honom få somna in.
Med sina 27 år så hade han börjat visa saker som man ändå funderat på...hur länge ska han hänga med?
Hur svårt det än var blev beslutet att han skulle få somna in.
Finaste, finaste Nunne. Fantastisk snäll häst som vi känt i många år.
Atlas och han har varit bästa kompisar i 20 år.
Nu var det Atlas tur att säga farväl till sin bästa vän.
Så tungt, så tungt för oss alla, men allra värst för Ewa....och Atlas.
Ewa köpte Nunne när han var 3 år. Jag var med och tittade på honom, och blev lika förtjust som Ewa.
Jag hade honom sen på halvfoder. Ewa och jag red in honom tillsammans.
Vi tog ofta hundarna med och gick promenader med Nunne. Detta gjorde att han kände trygghet av hundarnas närvaro. Det märktes tydligt då vi var iväg på en flerdagarsträning där Nunne blev så stressad , så stressad av allt...då var det bara att åka hem och hämta hundarna.
På den träningen ramlade Ewa av och skadade sig så illa att hon inte kunde vara i stallet på lååång tid och då hade jag Nunne själv.
Jag minns så väl våra första skutt...när vi skulle prova oss på att hoppa...helikoptersprång tyckte Nunne var det enklaste sättet att ta sig över...om han inte vred sig åt sidan med alla ben åt sidan , åt samma håll. Ja det var spännande i början.
Jag minns också när jag tog med Nunne till Åby Ridklubb och skulle ut på skogstur med en vuxengrupp där. De var väldigt irriterade på mig att jag kom dit med en unghäst som skulle förstöra allt men...vem var det som skötte sig bäst i skogen om inte Nunne? Han var ju van att vara i skogen till skillnad från ridskolehästarna.
Så småningom köpte jag Atlas och...helt fantastiskt, Atlas och Nunne fann varandra direkt.
Sen dess har de varit oskiljaktiga.
Första sommaren tillsammans i ekhagen.
När man tog in den ena i en fålla för att pyssla om och ge mat så kunde man lätt ta med den andra och pyssla om samtidigt...de följdes hela tiden åt.
När vi åkte och tränade och lånade sjukhage till dem átt vara i efter träningen då vi fikade, ja, då var vi tvungna att ha dem i samma hage. Hellre trängdes de i samma hage än att vara åtskiljda.
De har båda två varit väldigt beroende av varandra , saknat varandra under somrarna då vi varit iväg, så vi har oroat oss för hur det skulle gå då den första av dem gick bort.
Efter att jag köpte Atlas har vi tillsammans gjort så mycket roligt med hästarna...
åkt på träningar
gett oss ut på skogsturer
löshoppat dem tillsammans på skoj
När Håkan hade Olofsbergs café tog vi ibland turer dit och fikade med hästarna bredvid fikabordet.
Vi tog många långritter en sommar för att träna inför en, om jag minns rätt, 4-milatur i Enköpingstrakten där intäkterna skulle gå till cancerfonden. Klädkoden var rosa.
Atlas och Nunne som redan då var till åren brallade på upploppet och vi tillsammans med två kompisar kom först i mål. Vi hade tränat långa turer med många backar som det är i Kolmårdsskogarna. Här var det mest slätt...ingen match alls för grabbarna!
...men vi hade fått parkera långt ifrån varandra då vi kom...det accepterade de inte alls utan gnäggade efter varandra och var märkbart oroliga så...det fick bli så att vi fick byta plats...ja, då blev de nöjda och kunde äta tillsammans som så många gånger annars...
...här är också Blixten med i samma "matskål"
födelsedagstårta tillsammans på Atlas 24-årsdag
Här har jag Nunne på släp då vi red upp med Eva och Panja till sommarhagen. Så har vi gjort många gånger, ibland har jag ridit Atlas med Nunne på släp, ibland har Ewa ridit Nunne med Atlas på släp.
Ja Panja har ju tillhört flocken också i flera år. Atlas Nunne och hon har kompat bra ihop. Tyvärr glömde vi låta Panja ta farväl och man ser att hon undrar vart Nunne är.
Alla tre tillsammans i sommarhagen.
Men i år blir det bara två hästar där. Inget mer blir sig likt.
Nunne, så saknad, så saknad, en fantastisk häst som gett så mycket glädje. Han har haft ett fint liv men... så tragiskt att slutet skulle bli så dramatiskt. Så mycket man önskat att han skulle få hänga med även denna sommar.