Att Chili kört godkänt i arbetsprovets mästarklass, dessutom båda tävlingsdagarna i Älvkarleby är stort och värt att fira!
Fin tårta fixade de i en hast på Åby konditori
Firade gjorde vi ihop med lydnadsträningsgruppen.
Det här var sommarens sista träning för oss och jag fick så himla många bra tips att träna på så jag var supertaggad att jobba på detta under sommaren men...
2 dagar senare var jag ute och red och man hade lagt ut ett väghinder, som ett svartgult gupp rakt över grusvägen där vi skulle ta oss fram.
Atlas blev rädd och gjorde ett helikoptersprång varvid jag föll rakt bakåt ner på den hårda grusvägen och slog mig rejält.
Jag promenerade hem med Atlas, gjorde förstås väldigt ont men hem måste vi ju.
Jag hade samma dag bestämt med Lena att vi skulle ses, ta en promenad med hundarna och ta fika med oss.
Nu blev det en förkortad långsam promenad för att jag hade ont . Vi gick till sjön och det kändes skönt att kyla ner rumpan lite.
Lena hade smarriga bakelser med sig och vi fick en trevlig eftermiddag även om promenaden inte blev som vi tänkt oss.
Senare fram mot kvällen fick jag alltmer ont, blev andfådd och jag såg själv hur vit jag var om läpparna.
Otto fick skjutsa mig till akuten där det kändes tryggt att träffa flera av mina gamla arbetskamrater. Anki, Sofie, Jeanette och Yvonne...tack för att ni var där! Och tack Rickard för skjuts till avdelningen då jag blev inlagd på ortopeden där bästa Catha var en av dem som tog emot mig.
Röntgen visade frakturer på tvärutskotten på 4 ländkotor.
Stora hematom på rumpan resulterade i att blodvärdet sjönk från mitt normala ca 135 ner till 88.
Jag blev kvar 3 nätter på ortopeden och skickades hem med smärtstillande , järntabletter, betastöd, kryckkäppar och restriktioner för vad jag fick göra eller inte göra under sommaren...och jag insåg genast hur bökigt det blir då man har djur.
Läkningen tar minst 6-8 veckor, räkna med 3 månader , sa ortopeden.
Ja....nu får Otto hjälpa till med hästarna för minsta ryck kan spoliera läkningen och jag kan därför inte ens promenera med hästarna om jag eventuellt skulle råka känna att jag klarade av det .
Skönt ändå vid sjön
Och bakelserna var riktigt smarriga
På sjukhuset fick jag lite besök . förutom Otto kom syrran och så kom Britta med barnen och Vilgot hade själv valt kortet till mig.
Tuva hade ritat ett fint kort
Några dagar efter jag kom hem från sjukhuset hade Adrian skolavslutning som jag gärna ville gå på. Det var tufft att vara med, jag var yr och hade ont, men jag hittade en bänk att slå mig ner på och jag är jätteglad att jag klarade av att vara där.
En jättefin avslutning hade man ordnat och Adrians klass sjöng Pippis sommarvisa.
Vera var förstås också med
Sen åkte vi alla iväg för att fika och var och en valde sin smarriga paj...
...eller bakelse.
Nu är det bara att ta en dag i taget. Det är nu dryga 3 veckor sen olyckan, jag är fortfarande ganska trött, jag är fortfarande lite blå över rumpan även om det minskat vilket även svullnaden har gjort. Nu är det bara som en melon som buktar ut över höger skinka men den ska väl försvinna den också, vad det lider.
Vi tar en dag i taget men inte blir sommaren som man tänkt sig.
Jag får ändå vara glad att det inte blev värre....och träning och tävling, ja, det får väl vänta till hösten.