Den 1april 1975 satte jag för första gången min fot på akutmottagningen i Norrköping.
Sjukhuset låg då mer centralt, på Södra Promenaden i Norröping och hette då Lasarettet i Norrköping LiN.
Sjukhuset ses här med entren mot Södra Promenaden. Till vänster, bortom hörnet fanns akutens entré. Där kom man med patienter i ambulans och patienter kom gående genom samma dörr. Någon ambulanshall fanns inte, bara ett tak som skydd.
Jag började på akuten som sjuk och semestervikarie.
Ibland fanns det lite tid för lek...
Jag fortsatte sen att jobba i en pol mellan intaget (det som idag heter AVA), akuten, ortopedmottagningen och kirurgmottagningen. Det följdes av en period då jag bara var på Intaget.
Då jag sen gick över till natt på akuten blev det många roliga år med ett härligt nattgäng. Den perioden var nog den bästa tiden på akuten.
Här har vi slagit oss ner på golvet för ett foto. Det måste väl betyda att vi inte hade några patienter just då, för så kunde det vara ibland.
Vi i nattgänget kände varandra bra vilket gjorde att det flöt otroligt bra på larmen, man visste precis vad den andra gjorde.
Vi hjälptes alltid åt. I och med att vi jobbade samma tider så hade vi också mycket ledig tid ihop vilket gjorde att vi också umgicks mycket privat.
Sjukhuset som först hette Lasarettet i Norköping, bytte sen namn till Centrallasarettet i Norrköping CiN och personaltidningen hette MediCin. (eller kanske var det först CiN och sen LiN?)
Sjukhuset började dock kännas för litet och man planerade för ett nytt sjukhus som skulle ligga i Vrinneviskogen. Det var spännande att följa planering och sen byggnationen av det nya sjukhuset. Ibland fick vi hälsa på för att se vår framtida arbetsplats och bekanta oss lite med den.
Man funderade på hur det skulle bli...det nya sjukhuset kändes ju så stort. Men man undrar hur det gått om det inte byggts. Det var verkligen i rätt tid, för det gamla sjukhuset hade inte räckt till på långa vägar.
Hela tiden ökar besöksantalet på akuten, ja, så är det i hela landet. Man undrar var det ska sluta.
Hur som helst ...i januari 1988 var det dags för den stora flytten. Saker som skulle med, packades i lådor...det var full aktivitet.
Det nya sjukhuset fick en fin entré
Men,vad skulle sjukhuset heta...inte kan man väl benämna ett sjukhus med namnet ViN?
Ja, så gick diskussionerna. Man kunde inte säga VIN...men... då sjukhuset i folkmun redan hette vin, Vrinnevisjukhuset i Norrköping, så blev det ändå så, att det fick heta...ViN.
Naturligtvis måste det anordnas en fest för att fira den stora flytten till det nya fina sjukhuset.
Jag, Lotta. Claes och Barbro utsågs till festkommitté.
Det blev en minnesvärd fest på det gamla sjukhuset när det var tömt. Det dukades med långbord på E4:an (korridoren mot röntgen) ...
...det dansades på akutrummen...
...och Rubliners med vår gamla arbetskamrat Lasse i spetsen, stod för underhållningen.
Då man var nöjd med festommiténs arbete så fick vi äran att anordna fler fester. Den första blev inflyttningsfesten till ViN, en fest som gick till historien och gick av stapeln på Fornborgen.
Sen ordnade vi många olika fester...bland annat brännbollsturneringar mellan olika klinker.
Här avtackas festkommitén efter en fest. "Ida" Annelie, som gjort sig känd för att vara duktig på att dikta, hade gjort en dikt åt oss och vi fick också varsin ros.
Helene och jag ordnar sånghäften till någon annan fest.
Till Glitter o glamourfesten var vi en annan festkommitté men Lotta och jag var med även där.
Som jag skrivit tidigare, vi i nattgänget umgicks mycket även privat och gjorde bl.a mycket bus för varandra då någon i gänget fyllde jämnt.
Så var vi ett gäng som spelade flera revyer, de flesta var bara för personalen , men då sjukhuset fyllde 10 år fick vi bidrag från landstinget för att skriva och sätta upp en revy där även allmänheten fick komma.
Den revyn spelade vi på Hörsalen i centrala Norrköping.
Lite blandade revyfoton...
Jag fotograferad för affischen till revyn "lilla huset på prärien" men...
...i revyn såg jag ut så här.
Werner och Werner var med i flera av våra revyer.
Vi hade också andra roligheter för oss.
Vi deltog i drakbåtsrace...
Vi tog oss runt Glan flera gånger
HLR-träning kunde ske ute i gröngräset
Vi fick åka på Bättre Landsting.
Här en tur till Helsingfors
Nu har jag hoppat runt bland alla kringaktiviteter vi haft...nu tillbaka till akuten och ett tidigt foto från personalrummet.
Bakom fönstret fanns rökrummet.
Helt otroligt att vi då hade rökrum både för personal och patienter.
Dessa rökrum försvann ändå ganska friktionsfritt för ett antal år sen. Nu känns det väldigt främmande med rum för rökare.
Akuten ja...det har varit min arbetsplats i många år. Några avstickare har jag gjort, både för utbildning och för jobb på andra arbetsplatser.
Hjärtat har dock alltid varit på akuten och jag har efter mina avstickare kommit tillbaka dit.
2010 började jag på SOSAlarm och tyckte arbetet där var vansinnigt kul. Efter 2 år längtade jag dock tillbaka till närkontakten med patienter och sökte mig tillbaka till akuten , men då jag även trivdes väldigt bra på SOSAlarm så ville jag inte lämna det.
Därför har jag roterat mellan dessa 2 arbetsplatser sen dess.
Arbetet på akuten ha förändrats mycket under åren.
Innan det fanns sjuksköterskor i ambulanserna åkte vi sjuksköterskor från akuten ut på sjukvårdsgrupp t.ex. vid trafikolyckor där det fanns fastklämningar.
Vi blev upphämtade av en ambulans och tillsammans med narkosjour skjutsades vi ut till olycksplatsen.
Detta försvann i och med att det blev sjuksköterskor i ambulanserna. Då det nu finns sjuksköterskor i ambulanserna så har man idag möjlighet att ge avancerad vård redan i hemmet. Det har verkligen gått framåt.
Vissa patientgrupper ser vi inte längre på akuten. T.ex. diabetiker som sjunkit i sitt socker, de får behandling redan på plats, kvicknar till och behöver sen inte följa med in till sjukhuset.
En period fick vi på natten också åka på hembesök. Det var innan ASIH var utbyggt. Det kunde handla om att ge smärtstillande till en svårt sjuk i hemmet, spola eller byta en kateter, konstatera dödsfall på en patient där "svårt-sjuk-papper" fanns utfärdat och ibland små enkla bedömningar...avgöra om patienten behövde åka in till sjukhuset eller om det räckte med att vi gav råd hemma.
Helt otroligt att personal lämnade akuten för dessa hembesök. Det kunde ibland bli ganska körigt för den lilla personalstyrkan som fanns kvar på akuten så detta togs bort så småningom.
Det har också varit andra förändringar som haft betydelse för verksamheten. En period skulle allt trauma gå till Linköping varför man la ner den biten i Norrköping. Det fungerade inte så länge. Snart kom man på att man måste kunna ta emot trauma även i Norrköping och då var det dags att bygga upp traumaverksamheten igen.
En period tyckte man också att kirurg och ortoped skulle stänga kl.24 på akuten i Norrköping och dessa patienter skulle resten av natten få åka till Linköping i stället. Då trycket blev för stort i Linköping var man dock snart tillbaka med att ta emot även dessa patientkategorier dygnet om i Norrköping.
Så ville man ett tag lägga ner sjukhuset i Norrköping helt. Stora protester med namninsamlingar, demonstrationer och bra jobb av partiet Vrinnevilistan gjorde att det aldrig blev av. Jag fattar inte hur de tänkte. Hur skulle man klarat sig utan ett sjukhus i Norrköping? Hur skulle man i Linköping klarat av alla patienter både från den centrala och den östra länsdelen?
Precis som i landet övrigt ökar ju besöken på våra akutmottagningar och man ser alltmer våldsbrott.
Akutmottagningen i Norrköping blev så småningom för liten för att kunna ta emot alla patienter.
Vi fick flytta till en tillfällig plats på sjukhuset under tiden som akuten byggdes om och till. Det blev 2 tuffa år i dessa evakueringslokaler som inte var byggda för detta ändamål men vi visste ju hela tiden att vi skulle få det bättre. Det kändes fantastiskt när vi sen fick flytta in de nya fina lokalerna.
Så här ser den nya akutentrén ut ...en nattlig bild...
Nu har det dykt upp fler saker att ta hänsyn till i vården...ett nytt elakt virus har dykt upp och man får tänka till ordentligt...hur man ska använda lokalerna och fördela sin personal för att ta hand om detta på bästa sätt.
Som en av mina arbetskamrater sa till mig igår...det var väl-timat att gå i pension just nu!
Det känns lite konstigt att lämna akuten och jag har nog ännu inte riktigt fattat att jag gått i pension.
Jag kommer dock att jobba kvar på SOSAlarm till 40% och kanske blir det något extrapass på akuten framöver.
Jag har alltid trivts på akuten även om förhållandena blivit allt tuffare med åren, men själva arbetet har jag alltid tyckt om. Detta och mina fantastiska arbetskamrater kommer jag att sakna, men ser fram mot lite mer ledighet med tid för sköna härliga skogspromenader med Otto och våra hundar, långa härliga ridturer, mer tid att kunna vara i stugan i Jämtland. Att få mer tid för barnbarnen känns också helt underbart. Det känns oerhört viktigt!
Så har jag ju kvar mina fantastiska kollegor på SOSAlarm och det känns väldigt bra! Skönt att inte mista allt på en gång.
Nu har jag gjort mitt sista arbetspass på akuten...
...den slitna broschen vittnar om att den hängt med ett tag.
Men ...nu är jag pensionär...i alla fall till viss del!
Foton som hänger med här på slutet får hänga kvar för ...när jag försöker att ta bort dem så försvinner allt jag skrivit så...de får hänga med.