Sök
  • Ing-Marie Jonsson

Sennenträff mm

Förra söndagen hade vi sennenträff. Det var innan man gått ut med hårdare regler om träffar.

Många funderar ju lite på det här med träffar i coronatider men...vi skulle ju vara utomhus och även ta vårt fika ute.

...och man behöver ju inte kramas....och hundarna behöver komma ut...


Vi fick fantastiskt fint väder och en underbar promenad till Skiren där vi intog vår matsäck

Otto bar under promenaden med sig en grill för detta ändamål.

Det blev ett skapligt gäng med ca 16 personer och lika många hundar som träffades.

Yngsten i gänget var lilla Torsten på 5 månader. En helt underbar liten lurvtuss...som inte är såå liten längre.


. Underbart att två av Chilis valpar, Lussans syskon var med på träffen. Här har vi Loffe med matte och husse....


...och här har vi Luva som väntar på att få en smakbit från matte AnnaKarin.



Jätteroligt också att man känner sig hemma i sennengänget och gärna deltar i träffarna även om man för tillfället inte har någon hund.

Chilis första sennenträff sen skadan och den kunde inte bli bättre.

Hon hade hela tiden uppvaktning av en kavaljer som inte lämnade hennes sida.

Underbart i solskenet

När jag är ute och rider passerar jag ofta den här platsen men sen en tid har jag inte vågat ta den vägen på grund av ett träd som lutade otäckt över stigen. Otto menade att det inte borde vara så svårt att putta omkull trädet om man har några gubbar till hjälp. Det hade vi då...trädet puttades omkull. Det visade sig vara riktigt murket så det föll i bitar längs vägen ner. Nu kan jag ta den här vägen igen. Tack för det!


Jag är glad för att vi kunde träffas.

Om det varit denna helg så hade vi fått ställa in då det kommit nya direktiv från SKK.

De nya direktiven säger bl.a. att man i klubbens regi inte får anordna promenader, tävlingar, träningar med fler än 10 deltagare och att deltagarna då inte ska komma resandes till platsen.


Så ser det ut nu och även om jag förstår att man måste sätta in begränsningar så kan man ändå få känna sig lite besviken...över...

...att allt ställs in.

Jag hade tänkt träna drag i lördags men intresset var lågt och då utnyttjade jag själv tiden till annat.

Visst kommer vi att träna då vi tycker det är så kul men...det är kul att ha ett mål, att träna inför något speciellt.

Nu var det närmaste målet att Lussan skulle köra klass 1 i arbetsprovet här i Norrköping i april.

Nu blev den liksom alla andra tävlingar vi sett fram emot inställd.

Tänk om vi hade varit fler här på hemmaplan som kört drag...då hade man kunnat få ihop en tävling ändå...då vi håller oss utomhus och inte blivit mer än högst 10 och bara en hund i taget vistas på planen men...nu är det bara Sanna och jag här i Östergötland som tävlar så...då blir det ingen tävling.

Det känns surt! Om än förståeligt!

Chili får ju inte börja dra förrän mitten av april pga sin skada men jag skulle gladeligen betalat anmälningsavgift för henne, fast avstått tävlingen , om det räckt för att tävlingen skulle bli av men...det blir ju ändå för få tävlande.

Annars hade jag sett ut tävlingar i rally för Chili och sett så mycket fram emot att tävla med henne igen. Jag hade planerat lite rally nu på vårkanten men vänta lite med lydnaden då hon laddar lite väl mycket där, framförallt i hopp -apport. Draget för Chili tänkte jag skulle bli i Degerfors men...nu får vi hoppas på Byske, men...ingen vet hur det ser ut då.

Visst förstår jag att man måste tänka på coronan med sin smittspridning och vad den kan ställa till...men lite konstigt känns det att man fortfarande håller skidanläggningar öppna!!!!! men våra lilla tävling med 7 startande med en hund i taget på plan...den går inte genomföra...det känns konstigt..

Besviken är man också över att det inte blir något dragläger, en av årets höjdpunkter blir också inställd.

Även vårutflykten till Nora har vi varit tvungna att ställa in. Så himla ledsamt!

Vårutflykten är också en höjdpunkt man absolut inte vill missa. Förhoppningsvis kan vi köra den som höstutflykt i stället det här året.

Det här året kommer att bli ett annorlunda år...ett år där man inte bara far iväg och träffar folk hur som helst...man måste hela tiden tänkte på att man måste få en begränsning på spridandet av detta elaka lilla virus som kan ge så stora skador.


Jag motsätter mig inte alla åtgärder, nej tvärtom , jag förstår att man gör vad man kan för att förhindra spridningen av detta lilla virus som ger oss så stora problem men liten måtta av besvikelse kan man ändå få känna....besvikelsen ligger mer i att detta lilla virus skulle dyka upp så här oinbjudet.

Jag hoppas ändå att vi alla tillsammans med gemensamma åtgärder kan ta oss ur detta så småningom utan större skador än vad det redan ställt till med...på alla plan.



Innan detta virus tog sig in i vårt land hann vi i alla fall med ett par roliga evenemang...

...vi hann se på teater ihop med Adrian och Vera.

Båda två roades av Pettson och Findus men...så här i efterhand tänker man på alla barn som stod i kö för att krama Pettson och Findus och Gustafsson vilka tålmodigt kramade det ena barnet efter det andra.

Kul i alla fall att vi hann med att se den...barnteater är något alldeles extra.

Vi har också hunnit vara till Stockholm och sett En värsting till syster som var riktigt underhållande.

Vi var då bara upp till Stockholm över kvällen och tyckte att det vore trevligt att ta en bit mat innan teatern.

Det passade bäst att ta något ställe längs vägen och både Otto och jag gillar asiatiskt.

Vi hittade en restaurang i Södertälje som hade buffé med både thai, suchi och mongolian barbeque.

Jättetrevligt och mycket gott!

Roligt att vi hann med båda dessa evenemang. Nu lär det väl dröja tills det blir dags igen!


Annars är det så mycket som kretsar kring corona nu, och nya uppgifter kommer hela tiden.

Man diskuterar mycket hur man har det uti vården, vårdpersonal som ska hyllas med applåder osv.

Visst kan väl det vara trevligt men...

ingen tänker annars på vårdpersonalen som ständigt utsätter sig för risker som ibland kan ge men för livet...en stökig missbrukare med diverse blodsmittor, som skadat sig...stänker blod runt omkring sig, viftar med armarna när man ska sticka och ge läkemedel eller ta prover...risk för stickskador då man tar hand om en stökig patient..som dessutom kanske hotar både verbalt och fysiskt...+ diverse andra smittor...då är det ingen som klappar händerna...ingen som nämner något om lönepåslag/risktillägg. Ja, ett risktillä'gg borde det finnas på lönen....som vårdpersonal kan du aldrig neka vård till någon trots att det utgör en risk att ta hand om vederbörande.

Jag menar inte att man ska neka någon, nej alla har rätt till samma vård men risktagandet man tar som vårdpersonal måste synas någonstans...något mer än i applåder.

Bara lite funderingar så här i pandemitider...hur som helst...mycket är det som känns osäkert just nu...man är van att kunna planera, men detta är svårt nu. Man får ta en dag i taget och se tiden an och hoppas och tro att vi tillsammans kan ta oss ur det här ...utan alltför stora skador/förluster...förhoppningsvis gör vi det men man vet ej när allt är över.

72 visningar

© 2023 by NOMAD ON THE ROAD. Proudly created with Wix.com

  • b-facebook
  • Twitter Round
  • Instagram Black Round