
Det har nu gått dryga 2 veckor sen Eva med Panja, Ewa med Nunne och jag med Atlas skulle bege oss ut på tur.
Vi skulle ta en runda in mot Fågelvik och sen fortsätta skogen mot Melavägen.
Längs Fågelviksvägen blev det galopp. När vi är ute tillsammans så blir ofta hästarna lite extra glada och vill dra på lite mer. Kanske var det därför som Nunne gick omkull.
Det såg ut som att han plötsligt blev varse om vägpinnarna (som han sett hundra gånger tidigare), blev rädd för en pinne, tog ett skutt åt sidan samtidigt som han ville framåt och snubblade/dök.
Jag är glad att jag alltid ser till att hålla avstånd. Annars kunde jag/sprungit på Ewa och Nunne som båda for i backen. Ewa föll rakt på ansiktet med nacken böjd otäckt bakåt. Samtidigt såg det ut som att Nunne skulle falla på henne,men som väl var gjorde han inte det.
Ewa låg dock orörlig på backen och jag fick ingen kontakt med henne först. Jag ringde ambulans och under tiden vaknade Ewa till och började med det för hjärnskakning så klassiska tjatet..hundra gånger frågade hon med tom blick "var är jag?", "vad hände"?
Ambulansen anlände och Ewa transporterades till sjukhuset där man kunde konstatera att hon haft änglavakt. Det blev "bara" en riktig hjärnskakning. Hon blev kvar ett dygn på sjukhuset....och är nu som väl är återställd igen.
När ambulansen åkt iväg begav vi oss hemåt. Jag hade Nunne "på släp".
Väl hemma försökte vi se över hans sår. På knät såg det efter rengöring, mest ut som rejäla skrapsår. Över nosryggen hade han ett sår, knivskarpt, om jag inte sett hur det gick till så skulle jag trott att någon skurit honom med en kniv. Troligtvis en väldigt skarp sten som åstadkommit skadan. Sen hade han ett sår på mulen, ett fult sår med en stor glipa. Svår att rengöra utan sedering och samtidigt såg vi att detta måste sys, både det på nosryggen och det på mulen. Distriktsveterinärerna tillkallades. Eva fick ta hand om dem då de kom. Jag skulle ju iväg till jobbet.
I lördags såg jag att såret på mulen var riktigt varit och geggigt. När jag tar in hästarna på kvällen tar jag alltid Nunne och Atlas sist. Atlas får gå lös in i sin box och jag går till honom och kratsar hovar och byter täcke då jag är klar med Nunne. Nunne fixar jag alltid utanför stallet och när jag är klar får han gå in i sin utebox.
Atlas står alltid kvar i boxen och äter tills jag kommer men den här dagen tror jag han märkte att Nunne hade ont. När jag stod och tvättade såren kom plötsligt Atlas ut igen och ville vara med. Det har aldrig hänt förut.
Atlas såg riktigt bekymrad ut. Jag tror han var lite orolig för sin kompis. När jag var klar fick Nunne gå in till sig och jag tog Atlas in till sin box. Nunne gnäggade efter Atlas och Atlas hade inte alls ro att äta. Mat är annars väldigt viktigt för honom.
De här två gamlingarna Atlas och Nunne har varit kompisar i 20 år och alltid väldigt måna om varandra. Det är riktigt rörande att se. Fina grabbarna!!
Man vill inte tänka på hur det ska gå den dagen kompisen försvinner!
Hur som helst... Idag tog vi stygnen på Nunne och såren har läkt fint.

Förutom att ta Nunnes stygn idag så har jag hunnit med att mocka i hagarna. 4 kärror hos Blixten och 6 kärror hos de stora hästarna. Hos de stora hade jag sällskap av Julie och Jennie som också tog några kärror.
Jag tycker att vi är bra på att hålla efter men...jössenam, vad fort det fylls på! Nu är det i alla fall fint i hagarna...i alla fall några timmar!
Dagens aktivitet för Atlas och Blixten blev longering för att värma upp och sen löshoppning. Det var länge sen vi gjorde det och i alla fall jag är trött efter detta. Det blir mycket spring då man är ensam och ska löshoppa men då har i alla fall även jag fått bra motion.

Det blev bara ett foto taget då det är svårt att även hinna med att fota då man är själv. Här syns i alla fall Blixtens bak när det ser ut som att han bara tippar över hindret. Nåja...han rev inte i alla fall!
Comments