...och vacuumet vi gått i senaste veckan, kanske börjar släppa något....det måste släppa...för de andra hundarnas skull. Första dagarna fick jag inget gjort , orken fanns inte alls. Det är hemma det är värst. På jobbet har man kunnat hålla det ifrån sig...det går inte att vara ledsen och sen gå in till patienterna med rödgråtna ögon.Det är konstigt hur man fungerar....man kan hålla allt ifrån sig då man måste men...hemma måste man ändå få vara ledsen. Allt måste få ta sin tid.

Men...för de andra hundarnas skull måste man ändå försöka komma igång lite.När man kommer hem från jobbet, då plötsligt hugger det till i hjärtat och saknaden gör sig påmind mer än någonsin. Milla saknas överallt! Jag saknar hennes påhälsning i stallet, där hon ofta kommit in för att göra mig sällskap och dricka lite vatten . Jag saknar hennes buffande då jag kommer hem, då jag vaknar på morgonen...ja hon saknas överallt...hon saknas något fruktansvärt! Älskade älskade vän. Jag skulle göra allt för att känna dina buffande glädjeyttringar, för att kunna borra in ansiktet i din päls och bara mysa. Det gör så ont!

Även Lussan och Chili saknar Milla, det syns tydligt. Det är inte samma procedur och glädje då man möts i dörren då man kommer hem Hälsningen går lite lugnare...de viftar förstås på svansen och hälsar glatt, men går sen och lägger sig. Bossen saknas...de vet inte riktigt hur de ska bete sig utan chefen i gänget. De är väldigt "låga" vilket kanske också beror på att de känner av mattens och hussens sinnesstämning.

I lördags var Lussan anmäld till rallylydnadstävling i en inomhushall på konstgräs. Vi hade inte tränat på länge men inför tävlingen hade jag planerat att hyra hallen för lite träning.

Nu fanns absolut ingen ork, ingen lust alls till träning, men jag beslutade att åka ändå, kände att Lussan behövde en aktivitet...jag måste lägga lite energi på att aktivera Chili och Lussan.

Lussan som dessutom börjat löpa 3 dagar innan tävlingen fick vara i bilen tills det var dags för oss. Tävlingen var fantastiskt bra ordnad och de hade gjort det så bra även för oss med löptikar. Helt otroligt! Ett arrangemang som andra klubbar borde ta efter.

När man tävlar annars med löptik har man tillräckliga svårigheter ändå...varför då göra det ändå svårare genom att inte berätta vilken bana man ska börja på. Nej, man blir bara invinkad till den banan som blir färdig först. Ingen chans att förbereda sig. Långt ifrån samma förutsättningar som andra tävlande. Som man anordnade i Söderköping...det är något man borde ta efter.

Nu skulle vi i alla fall in och tävla i en stor hall, som var nytt för Lussan, på konstgräs som också var nytt. Vid varje skylt med sitt och ligg hade man lagt ut trasmattor...de låg där hela tiden för att det skulle vara lika för alla. Även det hade man tänkt på!

Hur gick det då?

Jo, ena rundan var det mycket nosande och ett par fel övningsmoment (bl.a satte sig Lussan på ett ställe där det inte var sitt) och vi stannade på 63 poäng.

Nästa runda blev lite bättre med ett godkänt resultat på 86 poäng. Duktig liten "Lus"!

Lussan med sin fina rosett som här har mer koll på husse som plockar upp maten ur matkassarna...mycket mer spännande än att bli fotograferad.

Dagen efter tävlingen skulle Adrian till sin slalomskola i Södertälje och vi beslutade att åka dit för att titta och kanske åka lite. Jag hade inte åkt på många år, ja inte sen Jonas var kanske i 15-årsåldern men mina gamla pjäxor och skidor fanns kvar på vinden. Jag provade pjäxorna och kände att de duger att ta några provåk i.

Väl framme tittade vi först på Adrian när han tränade med sina ledare. Chili och Lussan tyckte det var en spännande plats, massor som hände runt omkring och måååånga var det som ville hälsa på dem. Trots att de inte fick vara med då vi åkte kände vi att de fick en bra dag. Skönt för dem att komma ut i världen och uppleva lite spännande saker.

Adrian var otroligt duktig och när han var klar med sin lektion, bestämde vi att vi också skulle åka lite. Vi= Otto, jag och Julia. Jag skulle spänna på mig pjäxorna och...plasten sprack i kylan...jag fick gå till hyrlokalen och hyra skidor och pjäxor.

Vi ställde oss i liftkön och jag tittade upp i backen och fjärilarna började fladdra i magen...mest för att åka liften och...det såg så brant ut.

Man kunde gå av på mitten men...det vågade jag inte ens försöka så jag åkte med ända upp. Första åket ner gick väldigt långsamt...2 gånger ramlade jag men...det gick bättre och bättre för vart åk och vid sista åket kände jag mig väldigt stolt över mig själv...yes! vad bra jag är!

Det gav faktiskt mersmak så...kanske blir det till att införskaffa ny utrustning.

Adrian åkte då inte långsamt minsann...ingen självbevarelsedrift där inte...ibland går det lite för fort...man får påminna om att det är slalom vi åker...inte störtlopp.

Hur som helst så fick vi en trevlig och mysig dag tillsammans där i Södertälje...jag tror vi behövde den...både vi och hundarna.

Igår var jag ute och red tillsammans med Eva på Panja och Ewa på Nunne. Hästarna, speciellt Atlas var superpigga och Atlas blir extra glad när han får sällskap av sin bästis Nunne ut på tur.

När vi kom till en galoppsträcka så drog Panja och Nunne iväg i full fart...jag hade full sjå att hålla in Atlas då jag inte ville ha någon flänggalopp och inget tävlande. Så småningom fick jag honom att lyssna, vi travade några steg, jag gav en lugn galoppfattning och sen en galopp som jag kommer att leva länge på. Det var länge sen jag hade den känslan...en rund, kraftfull galopp...helt underbar!

Igår var Ywonne här och gav Atlas lite spabehandling. Hon går igenom honom med jämna mellanrum och behandlar om han har några spänningar. Sist fick han el. Nu tyckte Ywonne att han kändes så fräsch att det räckte med lite underhållsbehandling. Han verkar må väldigt bra , menade Ywonne!

Idag har jag tömkört Blixten som också är otroligt pigg och visst är det så att körning och tömkörning, det är faktiskt det han gillar bäst. Otroligt duktig och jobbade på bra i snön! Härligt att se!

För 8 år sen flyttade Sessan som då var 2 år , hem till oss och vi trodde att Kajsa skulle bli jätteglad över sällskap. Vi hade haft Jonas katter här ganska länge då han och julia var ute och reste och Kajsa och Benz hade kompat så bra ihop och vi trodde att Kajsa nu skulle bli glad över en ny kompis när Benz flyttade hem igen men...ack nej. Det tog nog ett år innan de kunde vara nära varandra. Sen kände vi att de accepterade varandra men hade inget som helst nöje av varandras sällskap men nu...helt plötsligt börjar de trivas ihop alltmer och...

.....väldigt ofta ligger de nära varandra och myser...det trodde man aldrig att det skulle ske!

Mitt i all sorg med Milla så dök det i alla fall upp något att glädjas över och det var Luvas röntgenresultat. Hon röntgade höfter och armbågar för ca 2 veckor sen och hennes resultat ser ut så här. Jätteroligt!

Nu närmar sig vår revy som vi kommer att köra i mitten och slutet av mars. Jag har inte haft riktig ork och engagemang till att jobba med manus mm. Skönt då att andra varit mer taggade och spånat och skrivit ner.....så nu är i stort sett manuset klart. Otto, Fia och Ingela har jobbat bra med att skriva manus.... Och Ingela har visat sig vara en kanonduktig sångtextförfattare. Vi träffas nu en gång i veckan fram till träningsdagarna då vi kommer in på plats i Folkets hus och kan träna där. Alltid lättare att träna på plats.

Just nu känner jag mig otroligt trött men förhoppningsvis får jag lite mer energi vartefter dagarna går...det måste bli så