Nu kan vi andas ut men fy vilken pärs det var.
I måndags gick kylaren till min bil sönder och allt läckte ut. Väl hemma ser Otto felet, en trasig slang som lagas.
Fyller sen på vatten och då inget läcker ut fyller han i glykol inför den kalla natten.
Plötsligt ser han Chili slicka på marken, ser att lite från kylaren sipprat ut under bilen och innan han hinner få bort Chili är även Lussan där.
PANIK! Har de fått i sig glykol? Ringer direkt veterinären. Du måste få dem att kräkas... NU... Det är bråttom, säger han! Ge dem salt! Båda får salt. Lussan kräks...kräks igen. Inte Chili! Ringer vet... Mer salt... Ingen kräkning... Ringer vet igen... Kom hit... Fort!
Vi kastar oss i bilen! Hos veterinären får Chili en spruta och hon kräks...och kräks... Och kräks... Och kräks.
Vi blir kvar hos veterinären tills det gått 1,5 timma sen de slickade på backen och veterinären känner sig lugn...allt gått bra, men bra att också ge kol. Lussan dricker gladeligen...tror det är en ny kul lek...att man får något insprutat i munnen. Lilla tokfian!
Chili är inte lika road men även hon får i sig kolen.
Nu känns allt bra men man vet att senreaktion kan komma efter 24 timmar varför vi först nu kan koppla av och pusta ut.
FY vilken pärs!
Jag är otroligt tacksam för vår veterinär med ständig jour, här i Åby.
Annandag påsk fanns närmaste öppna djursjukhus 1,5 timmas resväg bort... Då kanske det inte alls gått lika bra.
Läcka nummer 2 är nu lagad och nu hoppas vi den håller. Det här vill vi inte vara med om igen!!!